2002  2003  2004  2005  2006  Senaste

Dansa med Charlie

Igår, den 5 februari, började jag och Charlie en freestylekurs. Vi skall gå fyra torsdagskvällar framöver. Det var ungefär tio hundar med mattar som trängdes i ett rum för att ta en svängom. Egentligen är det inte riktigt dansa man gör, utan mer konster och lydnadsmoment till musik. Till nästa gång har vi i läxa att träna på ”åttor” (Charlie skall gå i en åtta mellan benen), ”slalom” (samma som åttan fast jag skall gå samtidigt), ”sla” (slalom baklänges), ”snurra”, ”spinn” (snurra åt andra hållet), ”runt mig” (Charlie skall gå runt mig), ”fot”, ”work” (fot på fel sida), ”rumpa” (Charlie skall gå bakom mig) och ”front” (Charlie skall stå framför mig med nosen mot mig och behålla den positionen hur jag än rör mig). Jag tyckte att det var väldigt mycket nytt att ta in och var helt slut när jag efter en och en halv timme åkte hem. Lite syrebrist och dåligt intag av vätska gjorde väl sitt till. Nästa gång skall jag ta med mig vatten. Charlie verkade dock ganska oberörd. Jag tvivlar på att vi kommer ha lärt oss alla momenten till nästa gång. Det blir att slita! Jag undrar om vi någonsin kommer att bli lika duktiga som paret på den här filmen?
http://www.youtube.com/watch?v=HqbVbPvlDoM


Ingen dans för Charlie

Igår vad det meningen att Charlie skulle ta sin andra danslektion, men så blev det inte. Han hade nämligen dagen innan lyckats skada ögat – igen. Mingus och han kom springande i full karriär på däck för jag hade ropat på dem. När det kastade sig ut för kanten hade Mingus ingen koll (som vanligt) på var Charlie var, utan hoppade rakt in i honom. Charlie vurpade och körde ansiktet rakt ner i en isig snödriva och lyckades riva upp ögat. Veterinären sa att han inte borde gå på kursen, även om han inte verkar ha ont, eftersom det finns risk att han river upp det. Dessutom så måste han vara i mörker för han har fått pupillförstorande droppar. Därför fick Mingus agera stand-in. Vi hann öva lite på slalom, åtta och spinn (snurra kan han redan) på onsdagskvällen, så att han inte skulle känna sig helt främmande. Hur gick det då för Mingus? Jo, han var riktigt duktig och höll fokus på mig trots att det är trångt i lokalen med många stora hundar som lever om ibland. Vi fick prova att göra två korta kombinationer till musik, men Mingus och jag hade fullt upp med momenten, så det blev knappast i takt till musiken. Instruktörerna visade några nya rörelser som vi skall öva på till nästa gång. Först en ”grundposition” som kallas ”mellan” där hunden skall följa föraren precis som vid fot, den enda skillnaden är att den skall befinna sig mellan förarens ben. En ny rörelse var "zebra" där hunden skall stå på bakbenen. Vi fick också i läxa att öva olika hopp dels över benen dels över armarna. Om Mingus tyckte att de var kul, så var Charlie mindre road. Han tyckte inte alls att det var OK att bli lämnad hemma. Vi får verkligen hoppas att han kan vara med nästa gång.


Ögonkontroll

Igår var vi hos veterinären för att kolla om ögat hade läkt som det skulle – och det hade det! Min stora skräck inför besöket var att behöva skrapa ögat, men det såg som tur var mycket fint ut. Det tar dessvärre en vecka tills ögat är helt återställt efter de pupillförstorande droppar han har fått. Tills dess kommer Charlie ha något nedsatt syn på ögat, så man får ta det lite försiktigt. Men det går bra att vara med på kursen.


Nya danssteg för Charlie

Igår var det så dags för Charlie att återigen dansa. Den här gången var tidningen Året Runt där och fotade så det var lite extra ståhej. I vecka 16 kommer numret som vi är med i ut. Vi nötte vidare på gamla övningar och fick göra några kombinationer i grupp. Nytt för den här gången var ”kö” där Charlie skall stå med tassarna upp på mig och behålla dem där medan jag rör mig. Varför de kallas ”kö” är för att det ser ut som om hunden står i kö bakom en. Läxor är även ”rulla runt” och ”lur” (rulla runt åt andra hållet).


Lång färd för lite dans

I torsdags, när jag och Charlie skulle ta ytterligare danslektioner, befann vi oss på landet. Något som medförde att vi fick starta vår resa till kursen, som börjar klockan sju, redan vid halv fyra. Det visade sig inte bli någon dans för oss, för lektionen var till största delen en teorilektion, där de repeterade vilka moment vi lärt oss och vad det är för regler som gäller om man vill tävla. Vi fick även se tre danser på video, en klass 1, en klass 2 och en lagdans. När det var dags att börja dansa var vi tvungna att gå för att hinna med buss och tåg tillbaka till landet. Vi var rätt trötta i alla fall efter den dagen.


Sista dansen

Idag var det sista dagen på danskursen. Tiden har gått otroligt fort och det känns tomt att den nu är slut. Det är lätt att man inte får någon struktur på träningen när man inte har en bestämd dag att träna till. Det var fler av deltagarna som kände det samma, så några föreslog att vi skall fortsätta att träffas och träna, utan instruktörerna. Vi får hoppas att det blir så! Vad gjorde vi då denna gång? Till skillnad från de andra gångerna var vi utomhus hela passet. Först övade vi på ett moment som de andra hade börjat med efter det att Charlie och jag var tvungna att lämna dem förra gången. Momentet kallas ”vänd om” och går ut på att Charlie skall vända sig om och backa in mellan benen mina ben. Det tränas in i delmoment. Dels måste hunden kunna backa, dels måste den kunna vända sig om. Så småningom läggs det ihop och hunden skall även koppla att den skall in mellan benen. Jag har sett att momentet även kallas ”home” på engelskspråkiga sidor. De två nya sakerna för denna gång var ”buga” (Charlie skall lägga ner framdelen men behålla rumpan i vädret) samt att Charlie skall hoppa upp på min rygg. Vi fick även göra några kombinationer i grupp och ett eget ”uppträdande”. Alla par fick en lapp med olika moment som skulle kombineras i ett program till låten ”Maria, Maria” med Santana. Charlie och jag skulle kombinera ”work”, ”front”, ”zebra”, ”runt mig”, ”fot” och ”slalom”. Som avlutning blev det tårta och kaffe inomhus, vilket var skönt för både jag och Charlie frös rejält.


Våffelkalas

Charlie knä Igår fyllde Charlie åtta år, vilket vi som vanligt firade med våffelkalas. Charlie fick många fina presenter. Av mattematte fick han ett så här fint halsband. Min kompis Åsa gav honom (förutom ett supergott majsben) ett erbjudande om att göra e-card till hemsidan. Så snart kan man skicka Charlie-kort från denna sida! Av Lisa och Aja fick han en godispyramid, som han genast började leka med. Jag och Mingus matte gav honom en supercool munkjacka. Men framför allt blev det mycket våfflor!


Ormbiten!

Långfredagen blev verkligen en riktigt lång fredag för oss. Efter att första delen av dagen hade varit mycket angenäm, med promenad och picknick, tog den en brutal vändning när Charlie på vägen hem fick för sig att hälsa på en huggorm. Vi strosade lite på måfå i skogen för att slippa gå på en väg, Åsa, Mingus och jag, följda av Charlie och Mingus matte (Johanna). Helt plötsligt hörde jag hur Charlie pep till (men inte något värre) sen hörde jag Johanna säga: ”vad gör du Charlie?”. Jag vände mig om och såg Charlie spatsera som vanligt och Johanna titta ner i den ljungtuva som Charlie tydligen stuckit ner nosen i. Där fick hon se en huggorm ligga och väsa. Vi förstod genast att Charlie fått erfara en huggorms mindre sociala sida.

I alla de åtta år jag har haft Charlie har jag burit med mig en burk cortison när jag varit i skogen, utifall just detta skulle hända. En och annan gång har jag väl glömt den, men jag är oerhört glad att långfredagen inte var en av dessa gånger. Ett problem fanns dock: den veterinär som hade skrivit ut just denna burk hade skrivit den mycket kryptiska doceringen ”enligt ordination”. Vad var nu den? Jag slängde i Charlie en tablett för jag tänkte att en kunde ju i alla fall inte skada och ringde sedan Djurakuten för att få vidare information om hur mycket han skulle ha. De hann precis säga att han skulle ha 1 mg/kg, dvs 3,4 för Charlie, innan mobilen dog. Han hade fått 5 mg, vilket borde vara ok. Jag stoppade honom innanför jackan och började i rask takt gå hem. Väl hemma (och nu var Charlie rejält svullen om hela huvudet) ringde jag tillbaka för att höra om jag skulle ge mera och vad jag i övrigt borde göra. De sa att jag borde åka till veterinären med det samma. Vi kunde som tur var låna en bil och begav oss till Bagarmossens djursjukhus. Det första jag möttes av där var en ledsen matte som vid åsynen av Charlie sorgset berättade att hennes papillon just blivit ihjälbiten av en större hund. Just då kändes Charlies problem som mindre allvarliga.

Flickan i receptionen sa att vi kunde sitta ner och avvakta hur Charlie verkade må. Vi uppfattade det som att vi bara behövde sitta i väntrummet för säkerhets skull och började just tro att det kanske inte var så allvarligt i alla fall, när en sköterska kom med raska steg och sa att Charlie genast måste in och få sprutor och dropp. Det visade sig dessutom att han måste stanna minst en natt på sjukhuset. Det var med andra ord en av de värsta och längsta nätter som väntade oss. Nästa dag fick jag informationen att Charlie var så pass bra att han kunde komma hem. Men glädjen var kortvarig. Strax efter ringde en annan sköterska och sa att de måste behålla honom i några dagar då svullnaden inte lagt sig och även om de inte kunde höra något fel på hjärtat så kunde man inte vara säker för han darrade så när de skulle lyssna. Jag frågade då hur det kom sig att jag fick detta besked strax efter att jag fått beskedet om att han kunde komma hem. Hon sa då att de måste ha gått om varandra och att hon ”bara” läste i journalen. Jag tyckte att det kände väldigt osäkert och knappast förtroendeingivande (särskilt som de hade blandat ihop hans papper med den andra papillonens när han skulle skrivas in). Jag ville ju inte få hem Charlie om det inte verkligen var så att han var redo. Efter en del frågor så var det ändå det som gällde (vilket kändes väldigt skönt). Ytterligare ett problem uppstod när vi kommit hem. Charlie skulle ha fått med sig medicin för två dagar, då inget apotek var öppet, men väl hemma upptäckte jag att han bara fått för en dag av den ena medicinen. När jag ringde för att fråga om det fick jag ett otrevligt svar om att det räckte med halva dosen första dagen (vilket inte stod i informationen jag fått). Hur som helst det var inte mycket att göra, men min erfarenhet av sjukhuset var inte den bästa.

Svullnaden har nu i stort sett gått ner helt, men Charlie är trött och är också ordinerad sträng vila i 14 dagar. Sen skall hans värden kollas så att han inte har fått inre skador på hjärta, lever och njurar. Så än är faran inte över men det verkar hoppfullt!


Mycket väsen för ingenting

Nu har hundnumret av Året Runt kommit ut i butikerna och jag köpte mitt nummer nästan i samma stund. Men tala om besvikelse! Efter alla bilder, enskilda och i grupp, som togs och frågor om dansandet som ställdes, så blev det endast en liten, liten artikel och endast en bild på instruktörerna. Det enda jag kan trösta mig med är att Charlie nämndes i texten: ”Hela baletten dansade energiskt, alltifrån minstingen Charlie, papillon, 3,2 kg, till stora Jana, hovawart, 35”.


Märkligt samtal

Idag fick jag ett samtal från någon som undrade om Charlie eventuellt ville vara med på en modefotografering för Nokia. Hon hade hört från någon papillonuppfödare (vem?) att Charlie brukade ha smycken och det var just vad de sökte; en hund som skulle sitta på någons axel och ha smycke på sig. Om jag var intresserad skulle jag skicka en bild så att någon i Finland kunde välja den hund som de ville ha. Det hela skulle utspela sig på fredag om Charlie blev vald, men eftersom Charlie inte är helt återställd efter bettet, utan skall till veterinären för ytterligare provtagningar just den dagen, så blev det inget av med det hela. Och lika bra är nog det! Hon tyckte att det var mycket konstigt att man skulle behandla hundar så mycket för ett ormbett. Hon hade minsann jobbat på ett djursjukhus och då gjorde man inget stort väsen av ett ormbett. Jag måste säga att jag är glad att Charlie inte kom till det djursjukhuset eller till henne när han blev biten.


Lång vila

I fredags (den 23 april) var Charlie hos veterinären för att ta blodprov och kolla hur hans levervärde var efter ormbettet. Tyvärr var det inte bra, så han måste vila i en månad (!) till. Charlie börjar tycka att det är tråkigt, men en fördel med att han är så liten är att han ändå kan följa med ut – sittandes i sin väska. På så vis kan han få en hel del intryck utan att behöva anstränga sig.

Jag kan passa på att berätta att freestylegruppen fortsatte att träna, men jag och Charlie har endast kunnat vara med en gång, bl.a. till följd av ormbettet, och som det ser ut nu verkar vi inte kunna vara med på ett långt tag.


Charlie hastigt sämre

Efter att ha varit något slö den senaste tiden skedde en plötslig försämring av Charlies hälsa under söndag kväll. På måndag morgon var han så dålig att han knappt rörde sig. Denne lille matglada rackare lyfte inte ens på huvudet när jag frågade om han ville ha mat. Inga andra försök dög. Jag fick bära ut honom och när jag tog i honom hade han märkbart ont. Han var otroligt stel och vinglade till ibland när han till slut gick. Det var bara att åka in till Djurakuten för koll. Där klämdes det och sträcktes, röntgades och togs blodprov. Veterinären kunde konstatera att han var otroligt stel och öm, men fann inga fel på röntgenbilden (glädjande kunde man se att Charlie inte hade några nya urinstenar). Det är så oturligt att Charlie dagen för ormbettet även fick en fästing på halsen. Jag upptäckte inte den förrän senare eftersom han farit inlagd på sjukhuset. Veterinären misstänker starkt att det är borrelia som har drabbat Charlie. Om det är så får vi inte veta förrän om en vecka. De tester som skall göras på blodet är för borrelia, Ehrlichios samt en koll av vita blodkroppar, ifall det är någon annan infektion han har. Eftersom Charlie fortfarande har problem med levern efter ormbettet kunde man inte sätta in någon medicin för att chansa utan vi får tyvärr vänta hela långa veckan innan vi förhoppningsvis vet var det är som är fel på Charlie. Under tiden skall Charlie VILA. Idag är Charlie trots allt något piggare.


Ehrlichios

Igår ringde veterinären och berättade att blodproven visade att Charlie hade antikroppar mot ehrlichios, vilket innebär att han med största sannolikhet har det. En tuff antibiotikakur på, till en början, en månad sattes in. Nu är det bara att hoppas att allt blir bra.


Glada nyheter!

Idag, den 19 maj, var vi hos veterinären för att ta återigen kolla levervärdena och till min stora glädje var de bättre. De var fortfarande något höga men inte oroande, utan det skulle ge sig inom kort. Nu har Charlie bara att tampas med fästingsjukdomen. Några veckor till skall han äta antibiotika och sen får vi väl hoppas att det är över. Har han otur blir det kroniskt, vilket innebär att han alltid kommer att kunna få små slängar av det och då vara tvungen att ta antibiotika, men låt oss hoppas på det bästa!


Valpar, valpar och valpar

Valpar i hög Igår, den 26 maj, besökte jag och Charlie hans stora kärlek Saffran. Ni som har följt äventyren på denna sida vet att det var hon som var orsaken till att Charlie skulle ta bussen hem till stan förra våren när vi var på landet. Saffran har nu fått valpar med en annan (!) herre och vi skulle nu få se de små bäbisarna. För Charlie blev det närmast överväldigande att komma in och få träffa Saffran som luktade så gott och så alla dessa småttingar. Charlie verkade inte riktigt kunna bestämma sig för om de var roliga eller om det bara var äckligt med så mycket av smått. Och vad skall man göra när fem små hårbollar anfaller? En av valparna, Gandalf, blev otroligt förtjust i Charlie och var tvungen att hela tiden ha koll på vad han gjorde. Så när Saffran och Charlie hade ett litet kärleksmöte under en stol satt han nyfiket och betraktade dem. Gandalf försökte även på olika sätt få Charlie att förstå vilken otroligt trevlig och kul typ han var. Och även om Charlie nog höll med om det, så kunde ingen konkurrera med Saffran om att vara den mest intressanta i sällskapet. För egen del gick den största energin åt till att hålla fingrarna i styr så att jag inte helt plötsligt hade två papilloner.


Charlie dansar igen

Nu är Charlie så pass bra att han kan börja träna igen, så igår, den 27 maj, var vi med freestylegänget och tränade. Vi kände oss verkligen ringrostiga och jag kom knappt ihåg vad vi skulle öva på. Det var roligt att se hur de andra hade utvecklats under tiden vi varit borta, verkliga framsteg! Det märktes att Charlie har saknat träningen. Han blev otroligt ivrig när han förstod vart vi var på väg. Charlie har blivit allt mer rastlös av allt vilande så efter gårdagen (som även innehöll längre promenader) fick han äntligen njuta av den sömn man får efter ett tillfredsställande arbete - en nöjd liten pappis!


Klickerkurs, dag 1

Charlie och jag har börjat en intensiv klickerkurs på en vecka, 10-16 varje dag. Första dagen fick Charlie vara hemma. Dagen ägnades åt teori om inlärning samt övningar i precision med klickern samt övningar där vi klickade varandra. Allt detta var mycket lärorikt. Precisionsövningarna kunde vara sådana att vi skulle klicka när läraren räckte långfinger, men inget annat och vi var tvungna att vara uppmärksamma för hon höll föredrag samtidigt. När vi skulle klicka varandra fick en vara hund och den andra skulle försöka klicka fram ett önskat beteende. När man tyckte att man hade fått fram önskat beteende så frågade man ”hunden” vad den lärt sig. För det är inte säkert att man har lärt sig det som ”tränaren” tror. Min tränare trodde t.ex. att hon lärt mig att lyfta foten, medan jag lärt mig att sträcka benet rakt ut utan att låret fick lyfta stolen. Vilket försvårade enormt när hon sen försökte utveckla det hela till att jag skulle lägga benen i kors. Eftersom jag konsekvent inte fått klick när låret lyfte från stolen var jag mycket noga med att hålla kvar det. Hon och sin sida tycka att jag var en otroligt ”dum” hund. Så kan det vara att vara hund! Innan man börjar klaga på att huden är dum, eller minsann vet vad den skall göra kanske man skall ställa sig frågan om det verkligen är så? Bara för att man har önskat beteende behöver det inte betyda att hunden har förstått vad den skall göra. Ett ytterligare bra exempel på det gavs från en annan kurs där en av eleverna skulle klickas till att titta på ett ljus som stod framför henne. Hon lade händerna på bordet och böjde sig i ljuset riktning, fick klick och upprepade det hela tills ”tränaren” tyckte att hon hade fattat det hela. När det sedan frågade vad hon lärt sig visade det dig att hon hade lärt sig att lägga händerna på bordet och böja sig fram. Att ljuset stod precis där hade hon inte alls märkt!


Klickerkurs, dag 2 och 3

Det var mer teori och nu skulle vi även lära hundarna att peka på de olika fingrarna när man sa namnen på dem. Detta är ett projekt som skall pågå hela kursen. Ett annat är ett eget arbete. Jag hade tänkt ta upp mitt problem med att Charlie inte håller kvar föremål, men efter mycket tänkande och besvär kom läraren på att det nog bäst var ett ”hemmaprojekt”. Jag skulle försöka hitta något tillfälle i vardagen då Charlie griper och ta tillvara på det. Jag kom på att Charlie ofta håller sin leksak ”pippi” när han vill leka. Jag skall därför använda denna lek som en väg till att hålla kvar, men utan att det blir någon träningssituation. Som nytt projekt tog jag att öva ”work” från freestylen. När jag höll på med det bjöd Charlie på ett oväntat och så uppskattat beteende att jag skall jobba vidare på det. Han började då följa min högra sida fast med nosen mot sidan och rumpan utåt. Denna position höll han fast vid så att när jag snurrade runt såg han ut som en klockvisare. Några tyckte därför att den skulle heta ”klockan”.


Klickerkurs, dag 4

Idag fortsatte vi med de övningar vi har påbörjat tidigare, men dagen ägnades också åt att göra kedjor, d.v.s. hur man får ihop olika delmoment till ett. Först lite teori om hur man bör tänka när man gör baklängeskedjor (att börja med det sista momentet för att jobba sig framåt). Min viktigaste lärdom var: ”klicka aldrig i en kedja!”. Liksom den första dagen fick vi öva på varandra. Alla fick en lapp med instruktioner om vad den person som man skulle klicka skulle göra. Denne skulle då men hjälp av ens klick utföra något med lego i en viss ordning. Jag kan bara säga att det var MYCKET lärorikt – igen. En person i min grupp råkade göra ett felklick och sen var det närmast omöjligt att rätta till det. Man såg även vikten av att befästa de olika delmomenten innan man gick vidare, att inte tro att personen har fattat bara för att den gör rätt. Det är svårt att beskriva den frustration som både ”hund” och ”instruktör” kände när de aldrig kom framåt. Det bästa var att det gick att fråga denna ”hund” efteråt hur den tänkte, när man inte alls förstod varför den gjorde som den gjorde. Man kan bara säga att den inte kan vara lätt att vara hund!


Klickerkurs, dag 5

Idag var det sista dagen på kursen. Jag hade haft i läxa hur jag skulle utveckla ”klockan” och vad jag bör tänka på. Var skall belöningen komma? Vad har det för betydelse att benet är target med avseende på att komma i position och att vara i position? Detta fick jag diskutera och visa hur jag har tänkt mig gå vidare. Idag var det även min tur att klicka min ”hund” när hon lekte med lego. Första dagen hade instruktören (Eva Bodfäldt, jag har visst glömt skriva det) utlyst en tävling för att öka motivationen; den som hade lärt sin hund flest fingrar till sista dagen skulle vinna en päronkonjak. För vissa blev det en otrolig sporre. Dagen kom och vi ställdes inför finalen. Det stod mellan mig/Charlie och den tjejen som hela veckan haft ögonen på flaskan. Eva tyckte att den blev oavgjort (vilket hon hade förutsett) så vi fick delad första plats med varsin flaska. Sammanfattningsvis kan jag säga att denna vecka har varit en av de mest utvecklande i mitt ”hundliv” – om än krävande. Alla som är intresserade av att utveckla sin kunskap om inlärning borde gå denna kurs. Den tvingar alla deltagare att tänka, analysera, testa, göra fel, hitta rätt, se saker från olika perspektiv – inklusive hundens! Dessutom är det otroligt kul!


Uppföljning, klickerkurs

Vi som gick klickerkursen i början av sommaren var intresserade av en uppföljning. Eva erbjöd då en heldag den 7 augusti. Det vara bara fyra av oss som kunde komma. Så vi var en liten grupp som lite informellt och fritt diskuterade och övade klicker. Utgångspunkten var några grundläggande inlärningsregler; Vad är målet? Vilken metod skall man använda för att utlösa rätt respons? Bör man använda sig av hjälper, targeting, shaping eller bara fånga ett beteende? Vilka är kriterierna man skall förstärka? Och var noga med att endast förstärka dem! Hur länge skall man förstärka kriteriet innan man går vidare? Hur kan man byta kriterium? Och glöm inte att skriva ner en träningsplan!

Alla i gruppen ville testa targeting och jag beslöt mig för att lära Charlie att springa till en avloppsrensare och stanna vid den, för att sedan på en signal springa till en annan avloppsrensare och stanna där (nej, jag har inte tänkte låta Charlie sköta avloppshygienen i huset).

Mitt stora problem när jag tränar är att jag stannar för länge vid samma kriterium. Problemet är då att man kan få ett resultat som kan förväxlas med att hunden inte har förstått. Vilket gör att man backar och backar och helt plötsligt finnar man sig på start igen. Som tur var hände det på kursen och jag kunde då fråga Eva om detta. Situationen var den att Charlie väldigt snabbt förstod vad han skulle göra. Han sprang i full fart och svärstannade vid avloppsrensaren, flera gånger på raken. Jag tog en paus och skulle göra om det. Men denna gång sprang Charlie fram och sen testade han att gå runt den i stället. Normalt sett brukar jag tolka det som att han inte har förstått och så backar jag (och så kommer man ju inte framåt). Men nu frågade jag Eva om det inte kunde vara så att han gjorde så här för att han hade fattat och ville gå vidare? Blev det med andra ord för enkelt och därmed tråkigt? Och mycket riktigt var det så. Han behöver bara några få (tre kanske) korrekta beteende sen kan jag gå vidare. Charlie och jag hann inte träna så mycket (mycket prat och så skall man ju engagera sig in de andra) så vi får köpa två avloppsrensare på måndag så vi kan fullfölja det hela hemma.


Höstrapport

Under hösten har vi främst gått stads- och skogspromenader, som förgyllts med lite freestyleövningar. Vi har även lullat runt i svampskogen och fått med oss en och annan svamp. Det har inte funnits så himla mycket kantareller just där vi gått (trots att det verkar vara svampår för soppar, riskor, trattkantareller, trumpetsvampar av både svart och gul sort har vi fått med oss) så träningen har inte varit den mest intensiva. Det har till och med hänt att jag hittat kantareller utan att utnyttja tillfället till träning, då det känts som så få tillfällen att jag inte tyckt det varit meningsfullt. Några tillfällen har vi dock haft och Charlie har till och med på eget bevåg sniffat upp en guling när jag satt och plockade några en bit bort. Jag funderar på att skola om hundarna på trattisar eller gul trumpetsvamp för det vimlar det av – men då behövs ju å andra sidan inte någon hjälp. Fast det vore en idé, för som ni vet gillar inte Charlie att gå i skogen utan att ha en uppgift. Då tycker han det är bättre på tomten - eller i sängen.

Jag har även försökt förkovra mig lite genom att lyssna till Kenth Svartberg när han pratade om ”Långsiktig belöningsträning”. Föredraget vände sig framförallt till tävlingsmänniskor som hade motiverade hundar men som ville nå ännu längre. Det handlade främst om problem som kan uppstå när tiden hunden skall prestera utan belöning har blivit väldigt lång. Eller vad man gör med en hund som har för stor förväntan på belöningen. Det handlade med andra ord inte om hur man börjar träna, eller hur man får igång en hund som inte är sugen. Även om jag inte tävlar tycker jag att det var ett mycket givande och inspirerande föredrag.


Charlie går i ide

November kom med snö, och saltslaskiga gator. Vilket resulterade i att Charlie mer eller mindre gick i ide. Han ville helst ligga inne och sova under en filt istället för att doppa tassarna i blöt snö. De stadspromenader jag ändå var tvungen att dra med honom på tyckte han skulle vara så korta som möjligt och om de inte var det insisterade han på att få ligga i väskan efter en stund.

Charlie i snön Till och med på landet tycktes han mest vilja ligga inne i värmen. När vi skulle gå ut såg han mest skeptisk ut och stod och huttrade utanför dörren samtidigt som han gav mig blickar som sa att det faktiskt var mycket skönare i sängen. Men väl utanför tomten fick han fart och var pigg och glad igen. Detta upprepades varje promenad, precis som om han varje gång han tvingades att gå ur sängen glömde hur kul han tyckte det var att springa runt på promenaden.

Jag var inte sen på att hålla med om att vintern i Stockholm tillbringas bäst inomhus. Därför laddade jag upp med värmeljus, te och köpte garn till stickning. Varsin kofta till hundarna blev det. De skall få dem i julklapp. Det går ganska fort att sticka till så små hundar, men det är desto svårare att få ett mönster som passar. Det jag följde tänkte inte på att det finns hanhundar också… Mingus kofta fick jag därför klippa upp och göra om magdelen på. Medan jag var tvungen att helt ändra om i mönstret för Charlie, då hans storlek inte fanns. Nu har jag kommit in i det hela, så om några koftor till har jag nog lyckats få fram det perfekta mönstret för dem.

December visade sig vara en mindre vintrig månad. Snön har smält bort och saltet försvunnit, så Charlie tycker att det är roligare att gå ut igen. Vi har lagom till detta kommit in i den mer hektiska fasen av julklappsletandet. Därför sitter jag i skrivande stund med ömma fötter, medan Charlie ligger helt utslagen i fåtöljen. Även för en erfaren ”shopper” som Charlie kan det bli för mycket ibland.


Charlies almanacka

Charlies almanacka Förra året fick Charlies mattematte en almanacka med Charlie. Den blev så populär att jag i år tryckte upp flera stycken, så att flera skall få glädjas av min lilla prins. Det visade sig vara en väldigt uppskattad present, men kan man vänta sig annat?

Annars har julen varit lugn. Vi har mest varit på landet, men juldagarna firade vi hos mattematte. Tyvärr upptäckte jag blod i Charlies urin igår, så vi har ett veterinärbesök att se fram emot… det är väl en urinsten som ställer till det. Som tur är verkar Charlie inte vara besvärad. Han är precis som vanligt. Möjligen lite sniffigare, men det beror på att grannens tik löper. Det är tur att det inte är Saffran som bor i grannhuset, för då hade han garanterat inte stannat på tomten. Nu nöjer han sig med att nosa läääänge där hon har gått.