2002  2003  2004  2005  2006  Senaste

Charlies vinterstövlar

Vinterns bitande kyla har besvärat Charlie mer än någonsin i år. Att Stockolms saltade gator är besvärande var inget nytt, men i år verkade själva kylan vara ett hinder för långa promenader. När vi var på landet första helgen på det nya året, ville han inte gå ut, utan stod bara på "bryggan" runt huset och gick på sin höjd ner för att snabbt kissa. Jag tyckte det var synd att han inte skulle få sig några längre promenader på grund av sina känsliga tassar och beslöt mig för att göra ett par "skor" åt honom. Jag klippte av fingrarna på ett par trädgårdsvantar och trädde dem på tassarna. För att de skulle sitta kvar virade jag lite tejp runt. Jag var ganska tveksam till om Charlie skulle acceptera skorna men det var inga problem. Han gick visserligen lite lustigt med höga benlyft de första stegen. Väl ute märkte han förmodligen vilken hjälp "skorna" var och sprang glatt iväg och busade i snön. Vi kunde nu gå långa promenader och Charlie lekte med bollen och grävde gropar i snön. Han älskar att gömma bollen i snön och sen gräva fram den igen.


Charlie - vägvisaren

Det är ofta man förundras över hundars stora kapacitet och hur begränsade våra sinnen är i förhållande till deras. Här om dagen var jag ute och promenerade i skogen med Charlie. Jag beslöt mig för att ta en stig som vi går ibland. Den slingrar sig in från en lite större grusväg. Charlie sprang som vanligt före och förstod med en gång att det var den stigen vi skulle gå när vi närmade oss den (vilket inte var så konstigt). Det som däremot försvårade det hela var att det hade snöat kraftigt vilket gjorde det helt omöjligt att se var stigen gick. Någon hade tydligen försökt sig på att hitta den tidigare för det fanns människospår där stigen borde vara. Vi följde spåren men snart vek Charlie raskt av åt ett annat håll och plöjde upp ett nytt spår i den djupa snön. Jag blev lite förvirrad och visste inte om jag skulle följa spåren eller Charlie. Det kunde ju vara så att han bara ville undersöka omgivningen. Charlie såg mycket fundersam ut när jag valde den andra vägen men följde snabbt efter. Mitt val att följa de mänskliga spåren var inte särskilt klokt. Det blev allt snårigare och det stod klart att min föregångare hade lika begränsat lokalsinne som jag. Alltså vände jag helt om. Charlie var genast med på noterna och tog täten. Han sprang raka spåret tillbaka till sin tidigare utvalda väg och jag följde efter. Sen plöjde han i rask takt fram på, vad som blev allt tydligare, den riktiga stigen. Hur lilla prinsen, som knappt når över snökanten, visste att stigen gick just där lär jag inte få veta.


Agilityträning

Efter ett längre uppehåll har Charlie och jag tagit upp vår agilityträning igen. Träningen har aldrig varit tävlingsinriktad och har delvis varit ganska ostrukturerad. Orsaken till detta har varit att jag velat använda klickermetoden, men haft svårt att veta hur jag skall göra det på bästa sätt. Efter föredraget med Bob Bailey fick jag dock vissa idéer och nu har vi börjat träna kombinerat "klassiskt" och "klicker". Det moment som främst har tränats in med klickern är slalom. Jag började träna hemma med läskflaskor som pinnar. Först använde jag tre stycken för att sedan utöka successivt. Det tog inte lång tid innan Charlie sprang slalom mellan sex (fler får inte plats) flaskor utan minsta hjälp från mig. Jag stod bara i slutet och belönade. Sen var det bara att överföra metoden till slalomhindret. Han såg snabbt likheten i momentet och sprang slalom mot mig. Nu är det ju så att om hunden skall kunna ta hindret självständigt så är det viktigt att själv byta placering. Från att momentet har sett ut så att Charlie skall springa emot mig, ville jag nu få honom att springa ifrån mig. Belöningen måste finnas i slutet av hindret så att hunden får ett naturligt "drag" dit. Här var det nödvändigt att ha hjälp av någon annan. Catharina (som jag skrivit om tidigare) stod i slutet av hindret och delade ut belöning. Detta blev från Charlies perspektiv i stort sett ett nytt moment (vilket jag räknat med och därför minskat antal pinnar). Han såg mycket konfunderad ut och det tog en liten stund innan han trevande sökte sig in i slalomen. Det var intressant att så här tydligt få bevittna att ett moment som för oss kan tyckas vara detsamma, kan vara något helt annat för en hund. För en människa är nog slalom helt enkelt att springa runt pinnar, oavsett vad som händer runt omkring. Men för Charlie var slalom att springa runt pinnar mot mig. Det är viktigt att ha det i åtanke i alla situationer när man undrar varför hunden inte gör det man tror man har lärt den. Man bör då fråga sig: ser situationen precis likadan ut?


Lydnadstränning

Hoppsan, hoppsan, Charlie och jag har börjat träna momenten till lydnadsklass 1. Vardagslydig är ju Charlie redan så det finns inte mycket att träna på där. Men träna vill vi! Så, inspirerade av Catharina, har vi nu börjat ta privatlektioner för att förhoppningsvis kunna utföra de bestämda momenten på ett tjusigt sätt. : ) Det är lite annorlunda att träna lydnad på detta sätt. Till vardags är det viktigt att hunden gör som man säger, men det spelar inte så stor roll hur. När man tränar på detta vis är det givetvis viktigt att hunden gör som man säger men det skall dessutom se ut på ett speciellt sätt. På ett sätt kan man säga att det är lättare eftersom man inte stöter på lika många störande och oförutsedda situationer. Men på ett annat sätt är det svårare, eftersom det är så höga krav på hur momenten utförs. Dessutom är jag som matte lite mer i fokus. Till vardags är det ingen som säger till mig hur jag står eller går när jag ropar på Charlie. Nu får jag hela tiden vakta på mitt kroppsspråk så att jag inte ger fel signaler eller dubbelkommandon. Vi har hittills tagit två lektioner och det har gått riktigt bra. Det största problemet är väl att hålla ordning på mig själv och tygla Charlies iver något. Han snarare studsar än går fot. Vi har även börja öva apportering och jag anar att det kommer att bli vissa problem. Jag har lite svårt att förklara för Charlie att han skall hålla kvar föremålet i munnen och inte kasta det på mig...


Slalom

Onsdagen den 5 mars tränade jag och Charlie ganska intensivt på slalom och helt plötsligt verkade det som om Charlie helt hade fattat grejen. Han sprang de sex pinnarna (vi har inte tränat med fler) helt självständigt oberoende av var jag var. Jag kunde stå kvar i början, gå med eller stå i slutet. Jag misstänker att vi hade nått detta resultat betydligt snabbare om inte jag varit så förvirrande i min träning. Jag har nämligen ställt till det lite för Charlie genom att blanda metoder. Hur? Jo, jag har som sagt använt mig av klickern när vi har tränat in slalom. Normalt så är jag helt tyst när vi använder den (förutom vissa glada tillrop när han är extra duktig) men när vi har tränat slalom så verkar jag ha fått hjärnsläpp och börjat lägga mig vad Charlie gör, genom att säga "ja" eller "nej". Detta har resulterat i att han blivit osäker och avvaktar mina eventuella hjälpsignaler. Även om jag försöker hålla tyst nu så har jag ändå varit där och förstört, vilket inte är så lätt att reparera. Jag verkar mest ha lagt mig i vid en viss pinne för där vill Charlie gärna ha något sorts godkännande för att gå vidare. Jag antar att Bob Baileys regel: "ett felklick innebär femtio stycken för att korrigera", är något som gäller för denna situation.


Släktforskning

Sen i somras har jag släktforskat lite på Charlie och Mingus. Främst har jag grävt mig tillbaka i deras stamtavlor, men jag försöker hitta så mycket information som möjligt om hundarna. Det kan vara allt från hur gamla de blev till eventuella sjukdomar eller vilken färg de hade - helt enkelt all information jag kommer över. Jag har kommit till 1960-talet i Charlies släktträd och har 527 hundar hittills. I Mingus släktträd har jag kommit mycket längre. Där har jag hittat 1287 hundar och är gissningsvis som längst tillbaka någonstans runt 1910-talet. Är det någon som har gamla stamtavlor eller någon annan information som ni vill dela med er av så blir jag jätteglad om ni hör av er!


Har Charlie en formsvacka?

Charlie har alltid älskat att träna och haft en stor förmåga att koncentrera sig på det vi gör, trots störningar. Det är ytterst sällan som han har haft tankarna på annat håll. Senast jag kan minnas var när vi spårade med en löpande Saffran och den andra var när vi, någon dag senare, tränade agility med Saffran och Mynta, vilka både löpte (se en bild i fotoalbumet). Igår verkade dock Charlie inte på humör redan när han vaknade. Han ville inte äta sin frukost - vilket är mycket konstigt för att vara Charlie. Han verkade lite nere och jag undrade om det verkligen var en bra idé att åka och träna. Vi brukar gå hem till Catharina och sen gå till tåget när vi tar oss till träningen. Det blir ca 1,5-2 timmars promenad. Jag tänkte att vi skulle ta bussen istället, men när jag började sätta på mig träningskläderna var Charlie lika ivrig som vanligt. Jag beslöt mig för att åka buss halva vägen. Charlie var nu pigg som vanligt. När vi mötte Catharina och Cleo betedde sig Charlie som om Cleo var på väg att börja löpa. Han sprang och nosade efter henne och under träningen var han helt okoncentrerad. Han var inte ens intresserad av godiset och spottade till och med ut det någon gång. Jag vet inte om det var Cleo eller något annat som orsakade detta, men det verkar som om löptikar har fått allt större grepp om Charlie med åren. Jag får hoppas att det bara är en tillfällig formsvacka!


Vårkänslor

Det verkar vara vårkänslor som Charlie har drabbats av. Hela veckan har den annars morgontrötta Charlie väckt mig mycket tidigt genom att sitta på min kudde och stirra på mig samtidigt som han piper. Första gången trodde jag att han var nödig men väl ute visade det sig att han bara var angelägen om att komma ut och kolla läget i kvarteret. Det blir inte bättre under dagen och inte ens promenader på flera timmar verkar kunna tygla hans känslor. Idag skall vi åka till landet. Förhoppningsvis går känslorna över när stadens alla donnor är på behörigt avstånd.


En händelserik helg!

Charlie tyckte inte alls att det var någon bra idé att åka till landet. Han visade klart sitt missnöje. Våfflor och paket på födelsedagen piggade visserligen upp, men på lördagsmorgonen hade han fått nog. Vi hade som vanligt släppt ut honom på morgonen, men när vi skulle ropa in honom var han borta. Det visade sig att han sprungit den 1,5 km långa stigen upp till busshållplatsen för att ta bussen hem till Stockholm! Mittemot busshållplatsen ligger en affär. Affärsinnehavarna hade tittat ut och sett en liten hund sitta i busskuren och vänta på bussen. De tyckte att det såg otroligt sött ut, men lite riskabelt med tanke på att det kör bilar på vägen. De beslöt sig för att ta in Charlie i affären. Charlie hade dock sett så bestämd ut där han satt att frun i familjen inte vågat lyfta upp honom utan fått be sin hundkunniga man göra det. Jag kan inte låta bli att undra över hur långt han skulle ha lyckats ta sig, om bussen kommit (och chauffören släppt på honom). Skulle han ha bytt till pendeltåg och sedan klivit av vid rätt station? Ingen som känner Charlie skulle bli det minsta förvånad om han lyckats ta sig hela vägen hem till Stockholm. Förvånande är väl snarare att han stack över huvud taget, vilket han aldrig har gjort under sitt 7-åriga liv. Han kanske har fått en medelålderskris? Han har ju uppenbarligen inte varit sig själv… Hur som helst så slutade det hela lyckligt och man skulle kunna tro att helgens äventyr var över med det, men inte. Två dagar senare skadade BÅDA hundarna sina vänsterögon under en promenad. Så det var raka vägen till veterinären. Nu är det strut, skugga och medicin som gäller en tid framöver.


Veterinärbesök

Idag, måndagen den 31 mars, var jag med båda hundarna hos veterinären. Det var mycket som skulle göras så besöket tog i slutändan 2 timmar, men då får man räkna med att vi kom 20 minuter för tidigt och att vi fick komma in en halvtimme efter avtalad tid… Charlie, som har dålig erfarenhet av veterinärbesök, var väldigt stressad. Mingus, däremot, var hur cool som helst. Han låg lugnt och betraktade vad som pågick runt omkring, under den timmen vi satt i väntrummet. Charlie lugnade emellertid ner sig när vi till slut fick komma in till veterinären. Båda hundarnas ögon skulle kollas för att se hur väl det hade läkt. Mingus öga var helt återställt medan Charlies inte hade läkt, så veterinären var tvungen att skrapa. Hon tyckte att Charlie var så duktig att det räckte med lite lokalbedövning för att kunna skrapa. Jag, å andra sidan, fick svimningskänsla av att behöva stå stilla så länge att jag var tvungen att sätta mig ner och få vatten av sköterskan! Veterinären var mycket imponerad av Charlie och sa att han nog var en liten favorit (men vem älskar inte Prinsen!). Hon tyckte även att han hade "mycket ande". Hur som helst så skall han fortsätta med medicinen i 14 dagar. Han fick lite vaccinationer och så var det Mingus tur att ta blodprov för att se om dosen av medicinen för epilepsin var lagom. Trots att Mingus är en så lugn hund har han en lite teatralisk ådra. Om man råkar kliva för nära hans svans kan han exempelvis tjuta som om man stod på den. Detsamma har hänt när han skall ta blodprov. Men kanske bara för att jag berättade det för sköterskan, var han knäpptyst! Det var skönt att Mingus öga var bra men mindre kul att Charlies inte var det. Jag vet inte hur jag skall förklara för Charlie varför han inte får vara ute och ha kul nu när det snuskiga slasket och kylan äntligen är borta.


Charlies öga är bra

Jippi! Charlies öga är äntligen bra. Det har vi firat med att vara ute i stort sett hela tiden. Det har - som tur var är för oss - inte varit så fint väder de senaste två veckorna. Det har gjort det lättare för Charlie och mig att hålla oss inne. Men lagom till att veterinären förklarade ögat helt läkt, kom vårvärmen tillbaka. Nu skall vi bara njuta!


Otur!

Nej, nu tror jag att jag blir tokig! Idag i skogen skada Charlie sitt andra öga! Han verkar minst sagt otursförföljd denna vår. Förmodligen hände det när min kompis råkade snava på en pinne så att den sprätte upp på Charlie, som gick henne tätt i hasorna. Först såg jag inte att det var någon skada men efter en stund började han ta sig åt ögat. Jag hoppades att det bara var lite skräp, men anade det värsta. Mycket riktigt, skogspromenaden blev inte så långvarig som vi tänkt. Istället hamnade vi på Djurakuten. Charlie var som vanligt duktig och tålmodig när veterinären skrapade ögat. Jag fick en hög stol denna gång för att undvika svimningsanfall. Nu är det samma visa om igen. Vila, strut och mörker. Stackars Charlie!

Mingus tränar agility

Emellanåt lånar jag med mig Mingus när jag och Charlie ska träna. Mingus matte är inte så vansinnigt road av att träna men det är Mingus och jag. Jag tycker att det är kul att träna med en annan hund, som fungerar helt annorlunda från Charlie och så är det så kul att se hans träningsglädje. Mingus är inte så förtjust i lydnadsträning men ett desto större fan av agility. Charlie får inte gå ut på grund av sitt öga så Mingus matte och jag "bytte hund" för några timmar. Det var alltså första gången som jag och Mingus tränade själva, d.v.s. utan Charlie. Det kändes sorgligt att lämna träningsnarkomanen hemma men desto roligare att se Mingus entusiasm. Han verkade nöjd med total uppmärksamhet från mig och ännu mer nöjd när vi mötte upp med ett gäng papilloner för att träna agility. Mingus såg ut att vara i sjunde himlen med alla små hatt-i-fnattar springandes omkring sig. När vi väl skulle börja träna var han först lite okoncentrerad. Han verkade ha glömt bort att man måste utföra något för att få sin köttbulle. Men sen ramlade polletten ner och han hoppade, sprang igenom tunneln, tragglade sig igenom slalom samt sprang över gungan, a- och balanshinder. När han väl kommit igång verkade han aldrig vilja sluta.


Charlie och turisterna

Även om det kanske inte riktigt framkommer av denna sida, är Charlie en inbiten stadshund som älskar liv och rörelse. Ju mer folk desto roligare, verkar vara Charlies motto. Han tackar aldrig nej till shoppingrundor och cafébesök, tvärtom. Dessa är, enligt Charlie, utmärkta tillfällen att skaffa nya vänner. Så här i sommartiden har Charlie extra mycket att stå i. Som den prins han är, ser han det som sin plikt att välkomna stadens alla turister till sin kungliga huvudstad samtidigt som han passar på att njuta av det ökade antalet beundrare. Han tillbringar följaktligen större delen av sommaren med att spatsera på stadens gator eller ligga strategiskt placerad på någon uteservering. Ofta kommer beundrarna utan att Charlie har gett dem någon invit, men ibland anser han att han måste hjälpa dem på traven; de kan ju vara blyga! När han spanat in någon lämplig person, ger han denne en blick blandad av uppfordran och charm samtidigt som han viftar förföriskt med svansen och lockar på ett sätt som gör det omöjligt för den utvalde att motstå frestelsen att komma fram och kela. Charlie poserar även villigt vid fotografering, då han är medveten om att alla bilder gör sig bäst med honom i förgrunden.


Charlies nya ringar och Mingus egen tuta

När jag "klickar" med Charlie hemma tittar Mingus ofta på, med en blick som speglar både förundran över vad som pågår och en önskan att han också skulle kunna delta i denna märkliga lek. Ibland försöker han härma Charlie genom att exempelvis lite försiktigt plocka upp något föremål men oftast är han en stilla betraktare. Jag har därför länge velat "klicka" även med honom men har haft ett hinder i vägen; jag kan inte använda klickern, eftersom den redan är Charlies. Om jag skulle klicka när Charlie var i samma rum skulle han ju tro att det var avsett för honom. En visselpipa vill jag inte ha, för jag vill ha munnen fri. Men så igår tog jag vägen förbi NK:s leksaksavdelning och frågade om de hade något litet föremål som lät distinkt. Expediten fick gå många varv i affären innan han till slut hittade ett föremål som jag blev nöjd med - en tuta för barncyklar. Så nu skall jag i några dagar tuta in Mingus (betinga honom på ljudet) och sen är det förhoppningsvis bara att köra.

Det var inte bara en tuta jag hittade där bland alla leksaker utan även en sådan där leksak som består av en pinne med en massa ringar i olika storlekar kring, där tanken är att man skall sätta den största längst ner och sedan de andra i storleksordning uppåt. Jag tänkte att det kunde vara en bra uppgift för mig och Charlie att klura på nu när mörkret närmar sig och man tillbringar allt mer tid inomhus.


Mingus på kantarellkurs, dag 1

Igår, söndagen den 7 september, åkte jag och Mingus ut till Huddinge för att gå en kantarellkurs. Charlie brukar inte tycka att det är så himla kul att leta svamp, så jag tänkte att Mingus skulle vara mer lämpad för den här kursen (även om jag givetvis kommer att tillämpa kunskapen på Charlie). Vid första samlingsmötet visade det sig att träningen skulle ske med hjälp av klicker, som man fick där. Eftersom jag inte vill att Mingus skall använda klicker utan sin tuta (vilken jag inte hade med) fick jag istället använda "bra", men nästa gång skall jag ta med tutan. Det började med att vi presenterade herr kantarell för hundarna. Mingus var måttligt intresserad, men desto mer intresserad av köttbullen. Sen la vi ut kantareller som Mingus skulle gå och nosa på för att få en godis. Efter det var det tänkt att vi skulle lägga till ett "sitt" som skulle bli hundarnas sätt att markera svampen. Hunden skulle med andra ord lukta på kantarellen och få beröm, få ett sitt-kommando och få beröm när de satte sig. Nu visade det sig att just sättande var Mingus stora begåvning, så han satte sig självmant redan vid första berömmet. Då tyckte tränare att jag med en gång skulle lägga ihop de båda momenten eftersom Mingus hade gett mig det andra gratis. Mingus blev dock snabbt trött av alla övningar och tyckte att man kunde hoppa över svampen, doppa nosen där man har lust och sen sätta sig. Det blev med andra ord mycket pausande för vår del. Han verkar dock i stor ha fattat vad det går ut på. Vår huvudsakliga läxa till nästa gång är att arbeta upp intresset för svampen. Vid första samlingen sa instruktören att man inte skulle kasta iväg svampen, utan gå iväg och lägga den en bit bort, annars riskerade man att hunden sprang fram och grep tag i den. Men för mig och Mingus gäller kastande i veckan, för att göra det hela lite roligare. Vi skall träna mycket korta pass, med långa pauser.


Mingus på kantarellkurs, dag 2

Idag, den 14 september, var vi på den andra och sista dagen av kantarellkursen. Jag beslöt mig för att inte använda tutan, utan köra vidare med "bra". Mingus och jag hade inte hunnit öva så många gånger (två), så jag var lite orolig för att det inte skulle bli någon större förbättring. Mingus visade sig dock vara i storform, kanske hjälpte det att jag bytt godis till renkött… Vi började med att göra några enkla sök, där jag kastade iväg kantarellen, men han visade sig så sugen att vi snart gick vidare till stående kantareller. Vi la även ut lite "fällor" bestående av svampar av fel sort som vi hade tagit på. Mingus gick dock inte i fällorna utan letade vidare efter det han skulle. Han var till och med så ivrig några gånger att han fortsatte söka utan att jag gett något kommando. Jag tror att Mingus med lite mer träning kan bli en riktigt duktig kantarellhund. Han behöver bara lite mer uthållighet i sitt arbete.


Kantarellträning

Igår åkte vi ut för att träna på det vi lärt oss. Jag hade hoppats hitta lite stående kantareller att öva på eftersom det är bättre, men hittade bara två. Jag fick nöja mig med att mest öva på utplacerade. Som jag skrev om i min tidigare rapport från kursen så har Mingus riktigt fått upp nosen för uppgiften och han var lika entusiastisk igår. Han var ivrig att komma iväg och hittade alla kantareller, även de stående. Igår fick även Charlie prova på och han tyckte att det var mycket roligt. Van som han är att träna greppade han det hela på någon minut. Han förstod emellertid inte vitsen med att sitta ner när man hittat en kantarell utan kastade sig ivrigt iväg för att söka nya. Det blir med andra ord fokus på sittmarkeringen vad honom beträffar. Även Charlie hittade de "riktiga" kantarellerna. Jag måste nog omvärdera min uppfattning att Charlie inte gillar att leta svamp. Han kanske bara inte gillar att jag letar? Jag kan tillägga att Mingus var så ivrig att han tjöt när det inte var hans tur.


Mingus - en fena på kantareller

I helgen har vi övat vidare på Mingus kantarellsökande. Många timmar i skogen har det blivit i jakten på guldet. När vi väl har hittat någon kantarell har hundarna fått öva, dels på den hittade, dels på utlagda. Vid ett tillfälle hade Mingus matte hittat några små kantareller (endast ovansidan syntes) och jag skickade Mingus att söka. Han sökte ivrigt och fann alla utlagda kantareller men var helt ointresserad av de stående, trots att han sprang över dem flera gånger. Jag tyckte att det var mycket märkligt och började undra vad det var för fel. Var det kanske inte några kantareller när allt kom omkring? Jag plockade upp en och fann att vi övat på en taggsvamp! Mingus tänkte nog: "jag har gått kursen, tror ni inte jag vet vad en kantarell är?". Lite senare hittade vi nya kantareller (och denna gång kollade vi noga), skickade ut Mingus som satte en himla fart. Helt plötsligt kastade han sig in i några buskar och stod som förstenad med nosen i backen. "Vad nu då?" tänkte jag. "Där har jag inte lagt någon svamp. Håller han på och larvar sig nu?" Men vis av tidigare misstag tänkte jag att det var bäst att se efter vad han var så fixerad vid; och vad stod vid Mingus nos om inte en liten kantarell!


Charlie - vägvisaren, episod 2

En av dagarna snurrade vi runt i en skog i några timmar i jakten på svamp. När vi skulle gå därifrån visste vi inte exakt hur vi skulle gå för att komma tillbaka till den platsen som vi gick in i skogen i. Jag har, som sagt, märkt att Charlie är en mästare i att hitta och tänkte att jag skulle sätta honom på prov. Jag bad honom därför att gå hem. Charlie fattade direkt och satte av i full fart, med oss efter. Ibland stannade han och stod med nosen i vädret, för att sedan gå vidare. Han gick inte där vi gått (då hade det tagit lång tid) utan verkade arbeta utifrån sitt lokalsinne i kombination med luktsinnet. Mingus matte trodde att han var fel ute flera gånger men jag litade på honom, vilket var tur, för ganska snart stod vi på vägen exakt där vi började. Sen var det bara att ta stigen hem, vilket Charlie gjorde i full fart.


Mingus letar vidare

Mingus har inte bara förstått att man skall leta kantareller, han har dessutom visat sig gilla det så mycket att han gör det även på egen hand. Häromdagen var vi ute i skogen och letade svamp i största allmänhet, utan att träna med hundarna. Mingus sprang runt och sniffade som om han letade efter något. Jag visste inte om det var djur han spårade eller om han rent av letade kantarell (vilket är en bristvara i den skogen). Rätt som det var stod han helt stilla och bara stirrade och på en fläck på marken. Jag blev nyfiken på vad som framkallat denna reaktion och gick dit för att titta men såg ingenting. Eftersom jag märkt att Mingus verkar ha en fallenhet för det här med kantareller, tänkte jag att det var bäst att undersöka saken närmare. Mingus stod nämligen stelt kvar med nosen mot marken. Jag började räfsa undan mossa och kvistar och fann mycket riktigt massor av kantareller. Han är så duktig!


Inställd kurs

Hela hösten har jag och Charlie sett fram emot förra veckan. Varför? Vi hade anmält oss till en kurs i freestyle som skulle hållas då. Tyvärr blir det inte alltid som man planerar. Kursen blev inställd till följd av för få anmälda. Mycket tråkigt tycker Charlie och jag som fick trösta oss med lite spårarbete istället. Nu letar vi vidare efter någon lämplig kurs att gå istället. Problemet är att många av de kurser vi är intresserade av redan är fullbokade eller har startat. Har ni kanske några tips?


Vad händer inte?

Några kanske undrar varför jag inte skrivit något om hur det går med agilityträningen och privatträningen? Den tråkiga nyheten är att vi inte har tränat sedan Charlie gjorde illa ögat. Det beror dels på att jag inte har haft möjlighet att ta mig ut till någon brukshundsklubb (under sommaren) och dels på att vi inte har någon att träna med då Chatarina, som vi tidigare tränat med, är upptagen på annat håll. Jag tycker inte att det är lika kul att åka ut själv (till någon klubb), så det blir mest att vi tränar sånt vi kan göra hemma eller i skogen.


Julklappar

Igår var det julafton och det firade vi som vanligt hemma hos matte-matte (min mamma). Jag tror att julafton är årets bästa dag, enligt Charlie. Han är väldigt förväntansfull och smyger kring granen och nosar på alla paketen. När det väl är julklappsutdelning är han som tokig och studsar upp och ner för varje paket som delas ut. Sina paket sliter han snabbt upp för att sen vänta på nästa. Är det inte till honom hjälper han ändå glatt till (om han får). Förutom en massa godispaket fick Charlie en ny kofta av mig, vilket inte är så populär, så jag kryddade paketet med godis. Han fick även en jättesöt groda av matte-matte och min lillasyster. Dessutom fick vi (tillsammans) en laserstråle som vi skall ha som target när vi klickar. Superkul! Om någon inte vet vad det är kan jag förklara att target är det samma som mål. Genom att lära hunden att exempelvis sätta nosen på den röda fläcken (som strålen gör) kan man styra hunden på håll. Om man vill att hunden skall hämta saker, så kan man lära den att hämta det man pekar på med strålen, på så vis behöver man inte namnge allt. Men den kan givetvis användas till annat. Idag har jag lärt Charlie att följa pricken. Vi får nu varva träningen med ringarna (som vi påbörjade för någon vecka sen) och träningen med targeten. Jag kan passa på att säga att Charlie har lyckats trä på alla ringarna på pinnen men det är fortfarande ganska slumpmässiga träffar. Jag har gett honom en ring i taget att trä på och det har lyckats.