2002  2003  2004  2005  2006  Senaste

Matte går på Bob Baileys föredrag

Bob Bailey är en av pionjärerna inom operant inlärning. Han har tränat över 140 olika sorters djur, allt från kackerlackor till späckhuggare. Så det var otroligt spännande att under några timmar få lyssna på hans visdomsord. Han menar att klickerträning är "simple but not easy". Träningen kräver en mekanisk skicklighet. För att lyckas med träningen skall man göra den så enkel som möjligt för djuret. Han menar att djur är smarta och att det alltid är vi människor som utgör begränsningen (kommer i vägen) för ett lyckat träningsresultat. Det är viktigt att göra upp en tydlig träningsplan innan man sätter igång. Detta för att veta vad man vill uppnå och därmed kunna vara snabb i timing, något som är a och o i klickerträningen. Det är också viktigt att känna sitt djur. Det gör det lättare att räkna ut hur djuret kommer att reagera i olika situationer samt är en förutsättning för att rätt belöning skall kunna användas. Han tycker att man gärna skall försöka träna upp sin timing på egen hand, innan man började träna djuret. Det som främst gav mig en aha-upplevelse var att han såg belöningen som en process och inte en händelse. Den varar hela tiden från det att man klickat tills dess att hunden exempelvis ätit upp sin godisbit. Därför är det av väldigt stor betydelse vad som händer under den tiden.

Efter denna föreläsning har jag fått en otrolig inspiration, som jag kommer ta med mig i fortsatt klickande med Charlie. Jag antar att mina begränsningar gör att Charlie aldrig kommer att kunna spionera, fotografera eller hämta hemliga dokument åt mig (något Bob lärt olika djur), men vi kommer ha väldigt roligt.


Spårkurs

Lördagen den 5:e oktober begav sig Charlie, jag och Mingus ut i skogen för att gå en kurs i spår, som Papillon-Ringen anordnade. Med på kursen var tre andra papilloner. Det blev en trevlig dag i ett tidvis regnigt väder. Tyvärr glömde jag kameran, så några roliga bilder blir det inte.

Jag har tidigare provat att spåra lite på egen hand med hundarna, med varierat resultat. En metod som har fungerat på Mingus är att jag (själv) går ut i skogen och lägger ett spår. När spåret legat i 20 minuter går jag dit med Mingus och låter honom strosa runt lite i början av spåret i hopp om att han spontant skall börja spåra. De få gånger jag provat denna metod med Mingus har han helt plötsligt tagit spåret, vilket har känts väldigt magiskt. Denna metod har dock inte fungerat på Charlie. Han har inte alls förstått vad han skall göra. Tidigare i år lärde jag mig en annan metod, när jag fick en liten provlektion av Papillon-Ringens instruktör, Catharina. Den metod som hon använder är något annorlunda än den ovan beskrivna (jag kommer till den snart). De två gånger jag provat den metoden har Mingus inte fattat någonting, medan Charlie - mer eller mindre - har spårat. Det var alltså mycket spännande att se hur de båda skulle reagera denna dag.

Metoden som Catharina använder är att någon håller i hunden medan ägaren går iväg in i skogen. Hunden skall se vart ägaren går, men en bit in i skogen skall det vara en kulle eller något liknande som man försvinner bakom. Innan man går iväg visar man hunden den belöning som man senare lägger i slutet av spåret. Man kommer tillbaka, tar sin hund och hoppas på att den sätter igång att spåra.

Jag började med Charlie, som blev otroligt laddad när han fick se paketet som han skulle få som belöning. Han rusade på i spåret och (med vissa avsök till höger och vänster) hittade fram med en gång. När det var Mingus tur såg han bara förvånad ut. Tittade på mig och väntade på att jag skulle ta initiativet. Efter att jag tagit några steg på spåret började han osäkert spåra, men det var inte helhjärtat. Vi försökte med lite olika metoder, men Mingus var inte alls sugen. Då kom Catharina på att detta berodde på att Mingus var van att följa Charlie. De gånger han spårat själv har Charlie inte varit med. Att gå ifrån Charlie som satt kvar på stigen, var inte alls kul enligt Mingus. Vi provade då med att Charlie fick lägga spår. Jag och Charlie gick iväg medan Mingus väntade. När vi sedan släppte Mingus på spåret var det annat ljud i skällan. Då visade han sin rätta nos och för mig var det bara att hänga på.

Det var en otroligt rolig dag som slutade med att båda hundarna spårade.


Djurakuten

Idag, den 9 oktober, har Charlie opererats för urinsten (förmodligen kalciumoxalat). Det var inte en glad Charlie som kom till Djurakuten i morse. Han kände på sig redan på bussen att något otrevligt var i görningen. Som tur var, tog en snäll veterinär emot oss. Han kramade och gosade med Charlie och svarade på alla mina frågor. Charlie fick en lugnande spruta och efter det minns han nog inte så mycket. Operationen gick bra och klockan fem kunde jag hämta en ganska groggy Charlie. Väl hemma glömde han för en kort stund bort sig och hoppade glatt ur sin väska för att kissa på några buskar utanför huset. När han sen skulle ta några steg upptäckte han hur obehagligt det egentligen var, tvärsatte sig och förväntade sig att jag skulle lyfta upp honom - vilket jag givetvis gjorde. Nu ligger han och sover tungt och förhoppningsvis har han inte ont.


Charlie är på benen igen

Lördagen den 26 oktober gick Charlie ut på sin första längre promenad efter operationen. Vi träffade Catharina och Saffran för att spåra. Det blev en riktig rivstart för Charlie då vädergudarna hade ordnat spöregn och Saffran var mitt uppe i ett löp. Det senare hade Charlie visserligen inget emot, men det blev mer fokus på frieri och mindre på att spåra. Det var förmodligen tack vare Saffran som Charlie härdade ut alla timmar i regnet. Jag var något tveksam till att Charlie skulle spåra under dessa förhållanden och blev därför glatt överraskad när han gjorde det trots att Saffran stod kvar på stigen. Nästan ända framme vid belöningen ångrade han sig dock och började snegla efter Saffran. Längtan till henne blev för stor och han beslöt sig för att vända om. Vi tyckte att vi skulle göra det lite lättare för Charlie och lät Saffran gå spåret. Det blev en motivation nog att få sniffa i hennes tasspår så Charlie spårade ivrigt utan att bry sig det minsta om den tilltänkta belöningen. Efter flera timmar i skogen åkte jag hem med en utmattad Charlie. Väl hemma kurade han ihop sig under en filt och gjorde klart att han minsann inte hade för avsikt att gå ut mer den dagen hur mycket jag än tjatade.