BAKGRUND

Del av målning av Largillière Papillon har fått sitt namn efter de fjärilsliknande öron som elegant befransade, skall likna en vacker fjärils vingar och betyder just fjäril på franska. Papillon (uttalas papijong) är en variant av den kontinentala dvärgspanieln. Den kallas kontinental för att skiljas från de engelska dvärgspanielraserna king charles och cavalier king charles, som har samma ursprung. Rasens hängörade variant kallas phalène (uttalas falän) har månghundraåriga anor och är av franskt-flamländskt ursprung. Enligt kynologen (hundkännare) Albert Houtart härstammar den från den under 1500-talet framavlade Veronese-spanieln, som var resultatet av korsningen mellan den dåvarande dvärgspaniel och Cayenne-hunden. Från Italien spred den sig till Frankrike och Flandern, men även i viss utsträckning till England, Polen, Tyskland och Sverige. Veronese-typen, som hade kraftig skalle, minskade i popularitet och ersattes av Tizian-typen, uppkallad efter Tiziano Vecellio (1490-1576), som gjorde typen känd. Rasen exporterades – dyrt - framförallt från Bologna under 1500- och 1600-talet.

Under 1600-talet förädlades Tizian-spanieln i Flandern och Frankrike och utvecklades till den eleganta och aristokratiska typ av ”Epagneul selectionné” (den utvalda spanieln), som är vanligt förekommande på många konstverk från dessa regioner. Rasen förekom för första gången vid franska hovet i början av 1500-talet, vid Frans I: s återkomst från kriget i Italien. Det var framförallt hans sonson Henrik III, som förälskade sig i rasen och ständigt omgav sig med dem. De behöll sin popularitet ända till monarkins fall i slutet av 1700-talet. En annan kunglighet som var förtjust i rasen var Ludvig XIV, som var så begeistrad i hundarna att han instiftade en helt ny tjänst, småhundarnas kammartjänare, som helt ägnades år deras skötsel. Även Marie-Antoinette hade små spaniels.

Drottning Hedvig Eleonoras dvärgspaniels, D. K. Ehrenstrahl, 1689 Veronese-spanieln kom till Sverige redan 1568. Det var i synnerhet de tyskfödda drottningarna som hade en förkärlek för rasen. Den första hund som avbildats på en oljemåsling i Sverige är J.B. van Utters målning från 1568 av den 2-åriga Sigismund Wasa, som vid sin sida har en dvärgspaniel av Veronese-typ. Men det var först hundra år senare som rasen blev verkligt populär. Bland annat Hedvig Eleonora och Ulrika Eleonora d.ä. höll sig med dvärgspaniel. Den sista i raden svenska drottningar som ägde dvärgspaniels var drottning Sofia. Det är inte dock bara europeiska kungahus som har hållit sig med papilloner. Etiopiens kejsare Haile Selassie hade (dock långt senare) även han ett gäng papilloner, som han serverade mat på silverfat.

En av de två dvärgspaniels med stående öron från slutet av 1800-talet, Greuze De första exemplaren av papillon, d.v.s. hundar med uppresta öron, sågs första gången i Bryssel 1896. En belgisk kynolog skrev 1906 att man på Bryssels gator såg underbara papilloner och att en intensiv uppfödning skedde ”i boningsrum” utan några som helst vetenskapliga eller rationella metoder. Mer genomtänkta korsningar av varianterna fick dock till följd att papillonhunden Gamin f. 1914 och phalènetiken Lily f. 1919 gav upphov till en väl etablerad papillonlinje. Den första papillon som registrerades av franska kennelklubben var belgiskfödda Ch Bellotte f. 1919.

I den första standarden för kontinental dvärgspaniel publicerad 1897 i greve Henry de Brulandts bok Les Races de Chiens kan man läsa att helhetsintrycket är en liten dvärghund, mycket livlig och klok. I bokens andra upplaga 1905 har en del ändringar gjorts och till helhetsintrycket har lagts ”behagsjuk”.

Under andra världskriget upphörde uppfödningen av papillon i Sverige, men 1950 återinfördes rasen av Margita Ströberg, kennel Videbacken. Enligt Tamm är 1960-talet och framförallt perioden 1960-1965, en glansperiod för svensk papillonavel. Även ute i övriga Europa avtog aveln då många uppfödare miste både hem och hundar på grund av kriget.


BAKGRUND TILL RASSTANDARD

Clarissa Strozzi, Tizian, 1542 FCI (Fedération Cynologique  Internationale, Internationella kennelklubbens organisation) sammanställde 1934 den officiella rasstandarden. Olika dokument, gravyrer och målningsreproduktioner liksom ett papillonskelett användes vid utformandet. Som förebild för rasen (papillon och phalène) antogs den dvärgspaniel som Tizian målat 1542 tillsammans med Clarissa Strozzi som barn. Varianten med upprättstående öron fick benämningen papillon medan den andra fortfarande kallades kontinental spaniel. 1955 fick den namnet phalène. Man ändrade då även uttrycket ”kvadratisk” som gällde för kroppslängd till ”något längre än hög”. Helhetsintrycket enligt FCI: rasstandard nr 77b av den 20.11.69 för den kontinentala dvärgspanieln – fransk-belgisk ras skall vara: ”Liten lyxspaniel, normalt och harmoniskt byggd, långhårig, med måttligt lång nos som är kortare än skallen, livlig, graciös men ändock robust, som rör sig stolt, lätt och elegant. Kroppen är något längre än hög.”

Charlies pappa, Golden Leaf's Popeye, mycket framgångsrik i utställningsringen Enligt den idag rådande standarden skall helhetsintrycket vara: ”en dvärgspaniel med normal och harmonisk kroppsbyggnad. Den skall ha lång päls och ett måttligt långt nosparti, som skall vara kortare än skallen. Rasen skall ge ett livligt intryck, vara graciös men ändå robust. Den skall ha stolt hållning och ett lätt elegant steg.” Papillonen är en liten elegant hund med sund och harmonisk kroppsbyggnad. Den skall ha behagfullt men spänstigt utseende, stolt hållning och fria eleganta rörelser. Bläsen är inte ett krav, men en viktig detalj för helhetsintrycket. En papillon får ha vilken färg som helst bara pigment och nosspegel är svart och grundfärgen vit. Mankhöjden skall vara ungefär 28 cm. För rasstandard se Papillon-Ringens hemsida.


TEMPERAMENT

Papilloner skall vara vänliga och sociala, mjuka med ett älskvärt temperament och gott självförtroende. De är nyfikna, alerta och har en snabb uppfattningsförmåga. De är intelligenta och lättränade utan att vara veka. Att de är intelligenta bekräftades av en amerikansk undersökning där hundexperter fick rangordna de mest intelligenta hundarna. Papillonen kom på åttonde plats, vilket innebär en placering i gruppen där toppraserna inom lydnads- och arbetsintelligens finns. Detta innebär att de för att må bra, behöver mycket mental stimulans, vilket märks på dess entusiasm när man tränar. En papillon är på inget sätt en hund som ställer upp ovillkorligt, utan den har i högsta grad en egen vilja. För att få en papillon att gå samma väg som man själv vill bör träningen bygga på uppmuntran, inte bestraffning.

Ronja visar vägen På grund av rasens kvickhet och snabba reaktionsförmåga är det vanligt att man tränar agility med den, men den passar även för annan träning, vilket papillonen Maid Maryan visade när hon blev Sveriges första internationella lydnadschampion. En annan stjärna var Cillahofs Taylor, Lisa, som finns med i Guiness Rekordbok som världens minsta godkända räddningshund. Papilloner används även som bomb-, service- och signalhundar och till och med som ledar- och vallhund(!). Den lämpar sig även för tävlingslydnad, freestyle, spår och sök.

Charlie i sin väska En papillon anpassar sig lätt till olika situationer och trivs bäst när den får vara med. Dess ringa storlek gör att den är lätt att ha med på stan eller till vänner (det är inte så många som störs av en liten pudervippa). Men samtidigt gör dess energi att den kan vara med på allt från ridturer till fjällvandringar. Därför är det framförallt aktiva människor som är lämpade att ha en papillon. En typisk papillon är en älsklig, glad och lekfull liten hund, som behåller dessa egenskaper även vid hög ålder. Men den kan även vara väldigt bestämd och vet hur den vill ha saker och ting.

Även om rasen som helhet är tystare än många andra raser bör man vara medveten om att det förekommer väldigt skälliga individer. De flesta lär dessutom i alla fall säga till när någon kommer vid dörren. Även om papilloner ofta är barnvänliga så är de inga bra barnhundar, då de flesta (små) barn inte är ”papillonvänliga”. Ett barn kan i all välmening lätt skada en liten papillon. Det samma måste man säga om stora hundar. Se till att din papillon endast träffar snälla stora hundar och sådan som ”står med alla tassarna på jorden”. Papilloner har ingen utpräglad jaktinstinkt utan brukar gå ihop med de flesta andra djur om man presenterar dem rätt. Papilloner skall även gå bra ihop med andra hundar, oavsett kön.

Som nämns ovan, skall papilloner vara självsäkra, vänliga och sociala med ett älskvärt temperament. Ändå kan man träffa på individer som är bitska mot både människor och andra hundar. Förklaringen till detta torde vara hänsynslös stordriftsavel och avel med mindre lämpade hundar, men även olämpliga hundägare. Redan på 1970-talet då papillonen var väldigt populär kunde man notera denna förändring i temperament hos ett ökat antal individer.

Som köpare bör man först och främst fundera över om man är en lämplig matte/husse till en papillon. Alla är definitivt inte lämpliga att äga en papillon. Men man bör även vara noga vid val av uppfödare och föräldrar. Finns det aggressivitet, stress, rädsla eller annat olämpligt beteendet bakåt i leden finns det stor risk att det ärvs vidare. Man bör även ta sig en noga titt på vilken uppväxtmiljö uppfödaren erbjuder. Perioden mellan 3 - 12 veckor är central för valpens psykiska utveckling. Det är då den är som mest mottaglig för att lära känna nya individer. Det är nu social inlärningsförmåga och språket utvecklas. Hur valpen blir behandlad och vilka intryck den får under denna period är avgörande för framtida utveckling.


ALLMÄNT/SKÖTSEL

Charlie med sin borste i munnen Pälsen är relativt lättskött och borstas vid behov. Papilloner skall varken klippas eller trimmas. Rasen är så gott som luktfri. Många dvärghundar kan få problem med tandsten, därför är det viktigt att man tidigt lär hunden att borsta tänderna och att få dem skrapade. Det är viktigt att hunden får arbeta med sina tänder för att de skall hålla sig fina. Att hunden får ben att tugga på regelbundet hjälper till att hålla efter tänderna. Klorna bör klippas om de är långa. Många klipper lite en gång i veckan. Om hunden får mycket motion (på hårt underlag) slits klorna av sig själva, då kan de räcka att klippa de yttersta, som inte slits lika mycket.

Papillonen är en finlemmad, men för den skull inte känslig hund. När den är valp bör man dock se upp med att lyfta upp den på för höga höjder för den kan skada sig när den hoppar ner. En grundregel är att den bara skall vara på höjder som de själv klarar av att ta sig till. Mycket motion är dessutom viktigt för skelettet (liksom för människor) och är en bra försäkring mot benbrott. En lagom stor och välskött papillon är generellt sett en frisk hund. Sen 1990 talet har rasen dock drabbats av PRA och ingår i hälsoprogram. Alla avelsdjur måste ögonlysas av en behörig veterinär. Undersökning av eventuell förekomst av patella luxation bör även göras.


Källor:

Coren, Stanley, Hur intelligent är din hund?, Svenska Dagbladets förlag, Hultsfred, 1995
Tamm, Suzanne, Papillon och Phalène, ICA-förlaget AB, Västerås, 1978
DOGFANCY, nov 1998
Hundsport, nr 10 1998
Papillon-Posten, nr 4 2000, nr 3 2001 och nr 4 2001
Breed All About It: Papillon, The Animal Channel
Hundguiden, Vokativt Förlag & Multimedia, 1999
Papillon-Ringens hemsida:
http://www.papillonringen.com/ 2003-12-27
Seminar: Judging the papillon:
http://judgesl.com/Papillon/index.html 2003-12-27