9 september 1997 - 2 mars 2006

Mingus var en cavalier king Charles spaniel som föddes den 9 september 1997 hos kenneln Brunnsgården på Ingarö. Mingus var en mycket positiv vovve, som dock kunde verka lite disträ och förefalla vara i sin egen värld. Något som till vis del berodde på de långa tunga öronen. Om han hörde att man ville något var han mycket angelägen om att vara till lags och tog oftast sina uppdrag på största allvar. Bad man honom sitta och vänta vek han inte från platsen utan satt med en mycket viktig min och lät inte mycket störa.

Han tog dagarna med ro och blev sällan upprörd. Det fanns dock undantag. Mingus tittade gärna på TV, men om det förekom djur eller människor som betedde sig konstigt (som att klättra in genom fönster eller slåss) blev han mycket upprörd. Detta var han dock medveten om och lärde sig att springa till korgen när något sådant dök upp. En annan sak som störde honom var alla spöken som Mingus såg när han var på landet.

Mingus hade ett otroligt tålamod med valpar. Han lät dem göra nästan vad som helst med honom och försökte lugna dem om de var oroliga. Kom det andra hundar såg han det som sin uppgift att skydda de små (även om det kanske inte behövdes). När jag inte lyckades lugna kompisen Leo, som valp, när han saknade sin matte sååå, var det Mingus som fick rycka in. Leo fick kura ihop sig intill magen på Mingus, med huvudet på Mingus ena framtass. Där sov Leo sött, medan Mingus låg alldeles stilla och vakade.

Vad gällde människor så var han selektiv med vilka han visade tillgivenhet. Han var inte på något vis skygg utan bara helt ointresserad av folk han inte kände. Om de ändå var tvungna att klappa på honom, vilket många kände ett stort behov av, lät han dem hållas. Hans största favorit i tillvaron var Charlie och han kollade alltid med honom hur man skulle bete sig, vilket gjorde att han kunde låtsas vara road av folk bara för att Charlie var det. De av Mingus utvalda kunde han dock inte visa nog glädje inför och han hade alltid en puss över, ifall man behövde.

Han tränade under en tid agility och visade sig ha en stor fallenhet för det, men kunden inte fortsätta med sporten på grund av en olycka som gav honom diskbrock i nacken. De sista åren fick han istället bli familjens kantarellexpert. Att leta svamp var en bra aktivering för Mingus som älskade att springa i skogen och så fick han utnyttja sin goda nos. Även om han var en stadshund så var det just i skogen han verkligen levde upp. Jag kommer alltid att minnas hur han kom springande i fyrsprång emot mig med flaxande öron och ett stort flin över hela ansiktet. Han var alltid noga med att ha koll på alla i flocken och sprang plikttroget emellan om vi var utspridda.

Mingus var en allt igenom underbar hund som tyvärr var ett offer för mycket ohälsosam avel. Han hade både epilepsi och hjärtfel. Det senare krävde en allt för tidig bortgång. Han var endast åtta år när han tog sitt sista andetag, trots att han fortfarande till det yttre var så fin att folk trodde att han var en valp.

Banden mellan Charlie och Mingus var mycket starka och de ställde alltid upp för varandra. Charlie var mindre tydlig i sina känsloyttringar och låg till Mingus stora sorg helst för sig själv. Mingus försökte alltid lägga sig så nära som möjligt men Charlie reste sig oftast då och gick. Den sista tiden när Mingus var som sjukast ändrade Charlie helt beteende och kom ofta och la sig mycket nära Mingus.

Stamtavla