Charlie föddes den 21 mars 1996. Han var minst i hela kullen på grund av att navelsträngen hade snurrat sig runt honom. Normalt brukar uppfödaren, Helena, inte behålla sådana små skruttar. Charlies mamma, Finess, visade dock ett lika stort intresse för Charlie som för de andra valparna, vilket Helena tog som ett tecken på att det inte var något allvarligt fel på valpen och beslöt sig - som tur var - för att hjälpa till. Charlie fick dock lunginflammation, men klarade även denna pärs. Eftersom han visade sig vara en sådan fighter döpte Helena honom till Ingo. Nu mera heter han som sagt Charlie. Men som alla kära barn har Charlie flera namn. Förutom Charlie kallas han Charlie Boy Superstar (för att han är bäst), Mr Darcy (för att han är så stolt och förnäm) och prinsen (för att han är en prins!) samt många andra smeknamn.

Till följd av att Charlie var så liten och hade varit sjuk ville Helena inte sälja honom vid åtta veckor tillsammans med de andra valparna. När jag tog min tur till kenneln Rackars på Adelsö för att titta på den lilla, var han således ensam valp bland de större hundarna. Jag föll pladask för det lilla yrvädret. Charlie var den första och enda valp jag tittade på. Trots alla råd om att man måste se flera hundar och att Helena försökte övertala mig att åka till andra kennlar innan jag bestämde mig, så var jag fast besluten att det var Charlie jag ville ha. Jag var dock lite orolig över att han hade varit sjuk. Jag ringde därför en veterinär och rådfrågade. Han sa att om valpen verkade pigg och frisk var det inga problem, men jag skulle vara försiktig om den var rädd och höll sig för sig själv. Min oro stillades; Charlie var den piggaste, tokigaste, gladaste valp jag någonsin träffat. Den 10 juni 1996 satt jag på tunnelbanan hem med min lilla valp på ett kilo.

Charlie kunde inte gå i koppel så det kändes extra oroligt första gången jag satte ner honom på marken. Skulle han följa mig eller springa iväg? Charlie följde och gick sedan nästa alltid lös, även på Stockholms gator. Charlie lärde sig nämligen att bara gå på trottoaren. Det tog således sin tid innan han lärde sig att gå i koppel. Men Charlie var en liten hund och alla hundar är inte snälla. Så det gällde att alltid ha koll på omgiviningen, ifall någon mindre trevlig hund var lös.

Att vara en liten hund är inte bara farligt, man utsätts också för många fördomar. Många var de förvånade kommentarerna om hur fin och duktig Charlie var. "De där brukar ju var så skälliga, bitska, skygga" och så vidare. När vi gick på valpkurs så kunde vi höra kommentarer som "hur kan den där lilla fatta så fort?" när Charlie lärde sig mycket fortare än de stora hundarna.

Innan jag fick hem Charlie hade jag plöjt alla böcker om hundar på biblioteket. En viktig sak enligt alla böcker var socialisering. Man skall vänja valpen vid allt möjligt konstigt. Charlie reagerade dock inte i enlighet med vad som förutspåddes i böckerna. Inget av det som man skulle vänja hunden vid, tyckte han var läskigt. Varken smällare eller ambulanser på utryckning rörde Charlie i ryggen. Vi kunde inte gå förbi en skock ungar utan att han sprang in i den och skulle hälsa på alla. Det fanns inte många situationer som kunde skrämma honom. Vid några månaders ålder var han till exempel på en träff för Harley Davidson. Hundratals killar och tjejer i skinnställ och hjälmar som dånade med motorerna på sina dyrgripar. Charlie var helt oberörd och lika glad som alltid.

En annan sak som inte stämde med böckerna var att valpar sades sova mycket. Charlie sov bara när jag sov. Tyvärr hade Charlie från början problem med magen och fick ofta uppkastningar. Vad som var orsaken är svårt att fastställa, men det lär inte ha blivit bättre av att han som valp satte i sig stenar, snus, ballonger ja, allt möjligt under promenaderna.

Charlie var alltid vänligt inställd till det mesta och hans första kompisar när han kom hem till mig blev mina tre råttor Kotte, Eros och Peps. Peps och Charlie hade riktigt roligt tillsammans. Charlie brukade gå ner i lekposition och försiktigt putta med nosen på Peps tills Peps jagade honom runt i sängen. Råttorna var alltid lösa i lägenheten. Efter deras död gick Charlie ibland och letade efter dem på deras favoritställe i bokhyllan.

Hösten 1997 fick Charlie en ny kompis. Cavalieren Mingus flyttade hem till oss och sen den dagen har han varit Charlies trogna följeslagare. Charlie var överförtjust i den lilla valpen och sprang efter honom hela första veckan. När nyhetens behag hade lagt sig intog han ett mer avspänt förhållningssätt. Charlie har alltid varit Mingus stora idol och Mingus kollar alltid med Charlie hur han "bör" reagera på situationer. Charlie har axlat sin roll som förebild och leder Mingus genom tillvaron. Han varr aldrig varit våldsam eller "visade vem som bestämde" utan det var genom klokhet och självsäkerhet han visade vägen.

Charlie var en träningsnarkoman som inte kunde få nog av aktiviteter. Själva arbetet var belöning för Charlie, godis var bara en bonus. De sista åren intog han en mer mer hedonistisk inställning till livet.

Stamtavla