2002  2003  2004  2005  2006

Snö

Nu har snön till sist kommit. Jag hoppades in i det längsta att vi skulle få en torr vinter. För lika mycket som jag älskar det vita pudret som gnistrar på grenarna i skogen avskyr jag den gråa sörja som vi i Stockholm tvingas glida runt i. Och ingen som följer denna dagbok kan väl ha missat att Charlie vägrar att gå på dylikt underlag.

Det är därför dubbelt nödvändigt för Charlie att simma nu. Dels för det allmänna välmåendet och dels för att få utlopp för den energi han vägrar göra av med när gatorna ser ut som de gör.

Egentligen borde han nog simma flera gånger i veckan om vädret fortsätter så här. Även om Charlie tycker att det är alldeles lagom att gå korta rundor.

I förmiddags var han och simmade och sen dess har han legat och njutit i soffan, inbäddad i en filt. Det känns nästan elakt att jag om en stund måste dra upp honom för att åka på freestyle. Men han kommer nog att förlåta mig när han märker vart vi är på väg.


Aktivering för en pensionär

Charlie var en gång i tiden en riktig träningsnarkoman, som tyckte att pauser var ett slöseri med tid. Men numera har han bytt attityd till livet och blivit mer av en slö hedonist. Den stora förändringen märktes efter att Mingus lämnade oss och Charlie har inte riktigt fått upp gnistan sedan dess.

Trots det blev vi medlockade av Catharina på en ”sökdag” igår. Det var intressant att prova på men inte någon större hit för varken mig eller Charlie. Han gjorde visserligen vad som förväntades och sprang till figuranterna, men det var utan någon större glöd.

För mig var det mest sorgligt att behöva konstatera att Charlies storhetstid har nått sin topp och att han nu har för avsikt att leva pensionärsliv.


Livsviktigt vovve

Charlie med sin livsviktiga vovve Nej men jag har ju helt glömt att berätta om Charlies nya ”kompis”. För några veckor sedan kom vi i kontakt med Animal Protection som arbetar för att rädda hundar i Asien, där man i många länder avsiktligen torterar hundar och katter i tron att kött med hög adrenalinhalt blir nyttigare, potenshöjande och mer smakrikt. Det händer också att de flås levande för att bli päls. Enligt organisationen kommer i år 13-16 miljoner hundar att slaktas. Genom att köpa en mjukishund ser man till att de har råd att rädda en verklig hund från slakt.

Jag var givetvis tvungen att köpa en till Charlie. Jag tyckte även att just denna liknade Mingus lite, så det var givet att det var den Charlie skulle få. Mitt i allt ryckte dock mamma in och betalade, så det blev egentligen en present från henne. Själv skall jag bli mer stående bidragare genom att anmäla mig till autogirot.



Guldstjärna av polisen

Charlie med bilbälte Det är lustigt vad slumpen gör med våra liv. Vi var ute och åkte bil och fick en ingivelse att åka förbi min mamma (som inte var hemma) men just som vi svängde in på vägen till henne såg vi att det var poliskontroll. Varken Johanna eller jag har någonsin varit med om det så det kändes lite nervöst, trots att vi inte har något att vara nervösa över. Allt var mycket riktigt som det skulle och Johanna var nykter. :-) Dessutom sa polisen, som var ovanligt trevlig, att han var grymt imponerad av att vi hade säkerhetsbälte på Charlie. Därför, sa han, skulle vi få en (verbal) guldstjärna!


Sommarpromenader

Charlie på promenad Charlie har fått trampa asfalt på de flesta promenader i sitt liv, något han tidigare inte har haft något emot, tvärtom. Han har föredragit dem eftersom det händer som mycket i stan och han träffar så många beundrare. Nu, när åldern börjar göra sig gällande märks det dock att det inte är det bästa underlaget. Han blir ofta stel efter längre rundor. Och jag märker en stor skillnad om vi har varit på landet i några dagar.

Tyvärr har vi inte möjlighet att åka dit så ofta längre, men denna sommar har vi i alla fall lyckats ta oss utanför tullarna var och varannan dag. Charlie har, som sagt, varit en ganska inbiten stadshund som aldrig verkat dela min förtjusning i skogen. Där var Mingus annorlunda, han levde upp så fort han satte tassen på mossa.

Men med åldern verkar Charlie ha gjort några omprioriteringar. Stadens puls verkar locka mindre och lugnet i skogen tilltala honom mer. Jag blir mer och mer övertygad om att jag borde köpa ett hus på landet så att han kan strosa runt precis som han vill.

Jag har även fått inse att han, som aldrig gått att trötta ut, nu har en gräns. Häromdagen gick vi en lång promenad som tog fyra och en halv timme i ganska rask takt och het sol. Den sista biten hade Charlie gärna sluppit och han har faktiskt varit lite mör sen dess. Jag har lagt in lite bilder från turen i albumet.


En katt bland hermelinerna

Idag fick Charlie och jag vara med på en jaktkurs för retrievers som Eva Bodfäldt höll. Vi var givetvis inte med och tränade utan för oss räckte det med att för första gången i bådas våra liv få se retrievers ”in action”.

När Charlie på morgonen låg i sängen och jäste medan regnet smattrade mot fönsterbläcket, blev jag lite osäker på hur han skulle ta dagen. Men jag satte på honom regnjackan och så traskade vi till Gullmarsplan för att bli upphämtade för vidare transport till skogen. Charlie verkade dock inse att det skulle bli något extra av denna dag och besvärades inte alls av att bli blöt om tassarna. Faktum är att trots att dagen fortsatte i regnets tecken, så tappade Charlie aldrig humöret utan han verkade tycka att det var utomordentligt kul med alla viftande retrieversvansar.

Jag själv, som aldrig har varit ”retrievermänniska”, måste säga att även jag blev tagen av att se retrievers i sitt rätta element och till och med fann mig fundera på om jag inte borde ha en jaktgolden eller labbe. Men jag måste nog inse mina begränsningar, som vegetarian kommer jag nog aldrig att riktigt känna mig hemma i jakten, för den är ju inte alltid, som i detta fall, en jakt på dummies. Men när jag ser Evas Kuling i arbete, då går det en rysning av beundran genom kroppen och jag tänker på hur fint samarbetet mellan hund och människa kan vara. Läs gärna mer om retrieverkursen på Evas blog och se några bilder i Charlies album.


Queer dog

Stackars lilla Charlie, på en sekund har han gått från macho till queer. Jag vill inte tänka på vad han skulle säga mig om han visste vad jag har utsatt honom för, men jag hoppas att han förstår att det var för hans eget bästa.

Igår såg jag bloddroppar i hans urin, så vi blev tvungna att åka till veterinären idag. Hon konstaterade att Charlies prostata var något förstorad och föreslog en kemisk kastrering (injektion av kvinnligt könshormon) så att den skulle krympa. Effekten avtar i sinom tid och så småningom kommer han att vara sitt vanliga ”haniga” jag, och förhoppningsvis behöver vi inte göra om det.

Jag bävar dock lite för när min lilla prins skall behöva möta andra hanar som kanske inte förstår hur har känner sig inombords, utan tycker att han luktar prinsessa. Och vad skall Charlie tänka? För något måste ju även han märka?


Peppar, peppar

Peppar, peppar ta i trä. Det verkar som om veterinärens ordination har hjälpt. Jag har i alla fall inte sett några fler bloddroppar. Charlie är sig dessutom lik och hans vänner verkar inte heller tycka att han doftar pingla.


Fel spruta?

Hmm, jag undrar om veterinären tog fel spruta… Idag har Charlie livligt besvarat inviterna från den löpande norrbottenspetsen Dolly. Han är väl så mycket hane att inga hormoner i världen kan rubba den uppfattningen. Men tur är väl det, för jag vill ju ha Charlie som han är!


Täckproblem

För litet täcke Jag hade tänkt att Charlie skulle få ett riktigt fint täcke, som "andas", isolerar och skyddar mot vind, regn och snö. Beställde därför ett som jag har spanat på länge. Det verkade vara ett bra material och så kunde man göra olika justeringar för att anpassa till hundens speciella form. Jag mätte Charlie och fick fram att storlek 26-27 cm skulle passa, särskilt då man skulle välja den mindre storleken om man valde mellan två.

Vi fick hem täcket och förväntansfullt satte jag på det. Det satt rätt bra över skuldror och bringa men om jag skulle ha fäst remmarna runt benen hade det skavt ordentligt på honom. Dessutom förstod jag inte varför det var kardborreband på kragens utsida. Jag ringde till försäljaren som sa att den skulle fästas på insidan framme vid bringan. Om jag gjorde det blev hålet för halsen så litet att Charlie inte skulle fått luft i många sekunder. Hon rådde mig att byta till en större storlek.

Den större storleken kom, och denna gick att fästa runt benen men runt bringan var den på tok för stor, samtidigt var den fortfarande för liten runt kragen. Charlie skulle väl kunna andas några sekunder till men något större syreintag var det inte fråga om.

Mycket besviken måste jag nu skicka tillbaka täcket.


Dagboken fortsätter under Charlies blogg: